mittlivjustharochnu

Idag är det tre år sedan du lämnade oss och det gör fortfarande lika ont när jag tänker på det.

Det finns många dagar som jag vill minnas och då minnas det bra, i minsta detalj om det går. Men det finns även dagar som jag inte vill minnas, men jag gör det ändå. Samtalet kom som en chock då jag bara kvällen hade pratat med dig och allt var bra då. Då mamma sa att polisen hade varit hemma hos oss sagt att du hade gått bort så var det så mycket som vandrade i skallen på mig. Hur kunde det vara möjligt? Varför? Det var inte sant. Det är ett skämt var en sak som jag tänkte på efter några minuter men så var det inte. Det kom som en chock, hur kunde det bli så. Min egen pappa inte i livet med oss längre han har lämnat oss på denna planet för gott. Tankarna bara for igenom skallen. Varför, hur? Inte förrän det hade gått några minuter kunde jag börja tänka på vad gör jag nu? Och att ha folk som försökte trösta mig gick inte. Det enda jag ville var att vara själv för ett tag, för att kunna smälta det för att kunna åka hem till mamma utan att bryta ihop totalt. Men ingen hade förväntat sig detta alls. Trodde du skulle leva länge till men tydligen så hade du ett annat öde, ett öde som inte gick att styra. Jag hade pratat med dig bara dagen/kvällen innan och du var hur pigg som helst.

Saknar dig så mycket pappa